En soldat är en soldat…

Publicerad söndag, 07 juni 2015

Jag har varit inom Försvarsmakten sedan 2006, då jag gjorde värnplikten. Från då till nu har mycket förändrats i en av Sveriges största myndigheter. Värdegrundsmässigt har jag sett Försvarsmakten ta stora kliv framåt. En hög lägstanivå har nåtts. Nu krävs fortsatt kurs framåt med samma envishet som jag har sett de senaste åtta åren.

Tolerans, acceptans och respekt för människors lika värde har länge tagits på stort allvar av försvarsmaktsledningen. Långsamt har det fått ökad effekt ute i organisationen. Det är och ska vara en självklarhet för officerskåren, soldater och sjömän att försvara allas lika värde när det tydligt hotas, men det har inte alltid varit lika självklart att försvara allas lika värde inom Försvarsmakten, vill jag hävda. Därför är jag glad över de framsteg som har gjorts, från mitt sätt att se på saken, åren 2006 – 2013.

Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett.

År 2006 ryckte jag in som värnpliktig. Under den första tiden klev jag in i ”garderoben”, efter att ha levt som öppen bög i sex år i mediasfären. Det tog tid för mig att komma ut i den militära miljön, som jag uppfattade som intolerant. Några av befälen på regementet gjorde ingen hemlighet av att vara homofoba eller rasister. Förhållningssättet mot kvinnor var ibland än värre, från både män och kvinnor i befälskåren. Det var som om Försvarsmaktens uniform försvarade mänskliga rättigheter i krigszoner, medan den i Sverige tycktes försvara Försvarsmakten från de  mänskliga rättigheterna.

Mycket kraft och energi gick till en början åt att dölja min sexuella läggning. Privata detaljer som kunde avslöja mig som bög sparade jag in på. Mitt fokus gick helt och hållet inåt till mig som person, istället för utåt för att bli bättre som soldat.

Jag hamnade långt in i garderoben efter att ha hört ett befäl gorma ut kommendering: ”rätta in bögavståndet” (vad är ett ”bögavstånd”?). Jag som bög önskade ett avstånd till Försvarsmakten som var längre än en armlängds. Jag önskade mig bort helt och hållet. Men jag kom ut till sist.

Luften gick ur plutonen när jag gjorde det. Mig också, för den delen. Men istället för kränkningar möttes jag med kramar och ryggdunkar; befäl som hjälpte mig att komma till tals och en försvarsmaktsledning som ville lyssna direkt på vad jag hade att säga. Visst, vissa tog aktivt avstånd. Men å andra sidan, det hade tagit mig en tid att komma ut och själv acceptera mig; inte kunde jag avkräva att alla skulle acceptera mig bara över någon minut. Ingen hade heller egentligen fått lära känna mig. Det var inte från min person, per se, som de tog avstånd.

Från då och framåt beslutade jag mig för att vara öppen bög inom Försvarsmakten och det har jag varit, även i internationell tjänst. Visst har jag tvekat om att vara öppen bög några gånger, men det har alltid varit min fördom – min rädsla – som närt den tvekan. Faktum är att när jag kommit över den tröskeln som rädsla innebär har jag alltid möts med den stora famnen.

Jag har vänner i det amerikanska försvaret som med nyfikenhet närmade sig mig med försiktighet i Afghanistan 2010, innan Don’t ask Don’t tell togs bort. Den lag som avskilde militär personal om de erkände sig vara HBT-person eller frågade om någon annan var det. Ett arv från USA:s dåvarande President, Bill Clinton och som President Obama nu lyckats skrota.

Men jag har också mötts av tomma blickar och tystnad eller direkta kränkningar från officerare, soldater och sjömän som tyckt att jag skulle göra alla en tjänst och tiga om min homosexualitet helt och hållet eller avstå alla befattningar. Det finns en av varje sort, så att säga.

Hur det än är gör en kula från ett vapen inte skillnad på människa och människa. Den skadar lika mycket ändå, när den träffar. Vad som hände under värnplikten var avgörande för mig. En upplevelse som ingen kan ta ifrån mig, som gör att jag än i dag är lojal, plikttrogen och trivs i Försvarsmakten.

Viktiga slag är vunna, men kriget mot intolerans fortsätter inom Försvarsmakten

Ställningstaganden för allas lika värde kan göras på olika sätt. Försvarsmakten har valt en kombination av värdegrundsarbete och utbildningar. Försvarsmakten har valt att fylla ett vacuum med tydlig ledning. Alltså inte styrning. En väg jag tror ger framgång och en mer effektiv organisation.

Försvarsmakten har medvetet och resolut arbetet med sin värdegrund och ledorden: öppenhet, resultat och ansvar, ÖRA. Ledord som inte bara leder verksamhetens effekt utan tar allas medfödda mänskliga rättigheter i försvar. Visst finns det en och annan officer, soldat och sjöman som inte ställer sig bakom värdegrunden. Jag kan bara hoppas att de snart känner kylan omkring sig och väljer att ansluta sig till oss andra som helhjärtat ställer oss bakom ledorden.Jag vill ha en Försvarsmakt till hela folkets försvar.

Jag vet att min inställning innebär en polarisering av frågan; de som inte håller med om Försvarsmaktens värdegrund har heller inget i försvaret att göra.

Värdegrundsfrågan har jag följt med stort intresse inom försvaret och har sett olika projekt avlösa varandra, med mer eller mindre framgång. Försvarsmakten är ett stort skepp att styra och det tar tid att styra om inkörda spår. Långsiktigt och idogt arbete har börjat belöna sig. Visst har det varit obekvämt för vissa, mer än andra. Trots det skapar det en mer uthållig Försvarsmakt med en omisskännlig moral som ger försvaret rätt till sitt våldsmonopol.

Jag är säker på att jag försvaras, i händelse av krig, oavsett min sexuella läggning, etniska ursprung, kön eller trosuppfattning. För att den vissheten inte ska försvinna krävs fortsatt arbete för att nå ut med värdegrunden i alla led och få alla att ställa sig bakom den. Kanske är det med en dåres envishet? Försvarsmakten finns inte till för sitt eget syfta utan för oss alla och då ska ingen behöva tveka på att bli försvarad i händelse av krig. För detta krävs också en bra grundrekrytering.

När frivilligheten är avgörande för vilka som ska utgöra basen för Försvarsmakten – rekryter – krävs rätt rekrytering för att få en hållbar försvarsmakt. Att rekryten ska vara både psykiskt och fysiskt stark är självklart. Lika självklart är att rekryterna ska ställa sig bakom värdegrunden och ha en god förståelse för demokrati, friheter och rättigheter. En av anledningarna till att några tusen sökande varje år inte kommer vidare till antagningstesterna hos rekryteringsmyndigheten är just för att dessa sökande inte ställer sig bakom Försvarsmaktens värdegrund.

Kravprofilen för att antas till den grundläggande militär utbildning är omfattande, men det är omisskännligt att värdegrunden spelar roll. Visst finns det de som slipper igenom nålsögat ändå. Dessa har emellertid svårare att göra karriär inom Försvarsmakten senare. Men, nej. Det finns inget säkert urvalssystem eller vaccin mot en unken etik, moral eller värdegrund. Därför kommer värdegrundsarbetet aldrig att vara över. Därför behöver vi envist fortsätta på inslagen väg.

Uniformen sedan, ja, den är tack och lov inte ett försvar mot värdegrunden eller de mänskliga rättigheterna. Uniformen är och ska vara en garant för att de mänskliga rättigheterna försvaras i en organisation där en soldat är en soldat.

Mikael Wallentin Åström

Fortsättningsstyrkan i Afghanistan:
FS 19 (2010), 20 (2011) och 25 (2013).